mariiaj

jag är trasig i min själ,
det finns droger som gör mig väl
men jag är hellre trasig än hel

Ögonen fylls av tårar, jag blinkar några gånger snabbt för att få bort dom. Så att ingen kan se, hur trasig jag är. Jag är ledsen och arg, men jag vet inte hur jag ska få ur mig alla dessa känslor. Det tär på mig, det gör ont. Som skärsår som någon strött salt i, precis så är känslan. Fan, fan, fan. Jag hatar det.
Faktiskt så trodde jag att det var något speciellt, men jag hade fel. Så jävla fel. Jag hatar att vara ensam, samtidigt som jag älskar det. Gå in på toaletten, bit dig i armen och gå sedan ut med ett påklistrat flin så märker nog ingen hur det är på riktigt. Eller?
Ingenting har hänt, eller hur? Eller det kanske det har, men i så fall var det allt för länge sedan för att jag ska orka minnas det.  Jag orkar inte riktigt leva såhär, och letar efter lösningar i varje hörn. Men allt jag finner är mer ångest, mer smärta. Hur länge till klarar jag av det?
Vissa dagar kan inte ens musiken göra mig hel, allting är bara svart och det enda jag vill är att ligga kvar i sängen, men sen kommer alla dessa måsten och jag klarar det inte.
Idag är en säng-liggar-dag, jag änner mig trött och halvfull. Men jag har inte riktigt tid för sängen, massor på schemat. Jag fattar det inte, helt enkelt. Jag ger upp?